En vårmorgon 1988 några kvarter därifrån jag bor, tassade en kattunge fram ur ett buskage när jag, min dåvarande flickvän och hennes två små döttrar gick förbi. Den var både skygg och kelsjuk och svår att skiljas ifrån, men vi skulle vidare och fick lov att lämna den.

När vi framåt kvällen åter passerade buskaget, kom samma lilla misse fram igen och ville kela. Nu var vi på väg hem och katten följde efter, först med viss tvekan i stegen men sedan alltmer bestämt. De sista 50 metrarna sprang den före och satte sig att vänta på trappavsatsen till min port!

Förundrade över den lilla varelsens sätt att visa vad den ville, så kunde vi inte annat än att låta den följa med hem.

Noggrant och varsamt nosade den runt i lägenhetens alla vrår innan den hoppade upp i soffan och la sig tillrätta med invikta framtassar. Där låg den sedan med kisande ögon och spann resten av kvällen, vare sig någon kelade med den eller inte.

Dagen därpå satte vi upp lappar i butiker, portar och på några anslagstavlor i trakten och meddelade att vi hittat en katt. Vi frågade också grannar och folk vi stötte på, om de eller någon de kände saknade en katt, men svaret var alltid nej.

Efter några veckor var det enda resultatet av sökandet att ett par personer besvarat våra uppsatta lappar, men lilla missen hemma hos mig var inte den katt de sökte.