Här snålas det varken på antalet uppträdanden eller aktörer. Nej, varje kvart ungefär, sjuder scenen av nya härliga skådisars prestationer. Inte undra på att publiken dras som flugor till föreställningarna.

Det är slussen vid Slussen det handlar om. Mälarens och Östersjöns reglerade mötesplats där Stockholms fritidsbåtägare spelar upp storslagen tragikomik i medhavda farkoster.

Det är otacksamt att vara med i detta flytande teatersällskap. Hur lovande ens insatser än är får man aldrig applåder. Istället hörs lågmälda garv, fnissanden och ett malande mumlande. Någon ersättning i form av pengar utgår inte heller.

Egentligen borde vi båtslussarskådisar gå ihop och kräva att inträde tas. Men det skulle väl avslås, vi är ju inte ens medlemmar i teaterförbundet.

Bättre vore kanske att se till att åskådarna uteblir. Man sänker helt enkelt skådespelets kvalitet genom att lära sig slussningens sköna konst och sedan utföra den klanderfritt. Ryktet om föreställningens torftighet skulle snabbt sprida sig. Även de som i dag betraktar uppvisningen som en självklar avslutning på Skansenbesöket, skulle gå raka vägen från Djurgårdsfärjan till tunnelbanan, utan att ens vrida på huvudet när de passerade det förut så sevärda skådespelet.

Tanken gör mig salig. Men tyvärr är den en utopi. Ingen fritidsbåtåkare kommer någonsin kunna lära sig att slussa på ett sätt som inte drar publik. Man får finna sig i att det är och förblir ett ersättningslöst deltagande, och att publiken aldrig – aldrig någonsin – kommer att svika.

Så, käre medskådespelare, ta tillfället i akt och bjud beundrarna på dina härliga teateranlag. Lev ut! Var glad! Bjussa på dig själv! Spela upp hela ditt register av sorglustiga klantigheter. Kör in båten på tvären. Tappa båtshaken och låt den flyta iväg. Snubbla och halka. Gör en häftig acceleration bakåt när det bara finns manöverutrymme framåt. Ta ett fast grepp om kajkanten, låt båten glida ifrån dig och häng kvar med vitnande knogar. Med andra ord: Var dig själv.

Vill du bli extra populär, så utveckla och förädla dina talanger och visa upp nya nummer som omväxling.

Varför inte sätta på sig flytväst för en gångs skull. Då skulle det inte behövas så mycket monotont sprattlande för att hålla sig flytande när man drullat i vattnet. Istället kan man lugnt simma omkring i stilfulla mönster, innan man avslutar badet med ett 5 minuter långt misslyckat försök att ta sig upp vid den två meter höga fören. Givetvis skulle de hänförda betittarna önska att denna strävan att ta sig upp på farkostens sämst valda ställe skulle pågå minst en kvart, men i långa loppet är det variation som går hem.

Avslutningen på solonumret kan ske genom att låta sig fiskas upp på den framförvarande båtens lättbestigna akterdäck. Därifrån tar man sedan ett skutt upp till sitt eget fördäck, där man låter sig beskådas under avrinningen. Det är i stunder som denna man till fullo kan njuta av den obetalbara glädje det ligger i att tillfredsställa en publik. Inga entréintäkter i världen kan mäta sig med den känslan.

En sann publikfriare förtöjer sin båt innan Östersjöns slussport öppnas. När sedan porten glider upp, och Östersjön surplar i sig en meter av slussbassängens vattennivå, är succén bärgad som i en liten ask. Skutan blir hängande i sina förtöjningar med en slagsida inte ens förunnat en segelbåt i styv kuling. Succé, som sagt.

För att paradnumret inte ska inskränkas till det visuella, har man givetvis sett till att lösa pinaler såsom kastruller, läskedrycksbackar och ankaret på akterdäck kan röra sig fritt under krängningen. De kompletterande ljudupplevelserna av flaskor som krossas, kastrullskrammel och, som pricken över i, det iplumsande ankaret, gör att åskådarna kommer att leta efter just dig och din båt nästa gång de besöker denna härliga friluftsteater.

Låt dig inte nöja med detta. Försök lösgöra knoparna, som nu är så hårt spända att de är omöjliga att lösgöra.

Det finns nu risk att bli avbruten av slussvakten som erbjuder hjälp. Ha då i åtanke att han fullständigt struntar i publikens önskemål. Men det gör inte du. Avvärj därför hjälpen genom att högt, tydligt och med lagom nervöst tonfall stöna fram: "Det här ordnar jag." "Jag fixar det här själv." "Ta det lugnt bara så grejar det sig." "Bara lugn." "Lugn, lugn!"

Ta fram en slö sax och börja klippa i den spända linan, eller – naturligtvis – helst i den stenhårda knopen, eftersom det där inte finns någonstans att köra in saxen.

Vid det här laget har de övriga båtskådisarna (degraderade till statister i skuggan av dina prestationer) lämnat arenan. Scenen är din. Stå på!

Ignorera att den hjälpsamme slussvakten nu stängt Östersjöns port och står i färd med att öppna Mälarens, och på så sätt ta ifrån dig detta strålande tillfälle till tidernas enmansshow. Övergå, medan tid finns, till att försöka hacka upp förtöjningen med saxen.

När vattnet åter stigit till Mälarens nivå, och båten återfått det föga uppseendeväckande horisontalläget, tar du fram en vass kniv och skär av linorna, vars knopar nu skulle ha kunnat knutits upp för hand.

Finalen i uppvisningen kan börja. Den kräver att du ger publiken mer än den förväntansfulla glöd i ögonen de hade när du förtöjde. Trappa upp spänningen. Gastkrama publiken.

Glöm därför att Östersjöns bastanta järnport är stängd. Starta motorn och börja tuffa i riktning mot – Östersjön – utan att för den skull titta åt det håll du färdas. Nej, böj dig ned och plocka upp rekvisitan som spreds ut i båten under den spektakulära krängningen.

Åskådarna befinner sig nu nästan i extas. Några, som inte står pall för spänningen, gestikulerar och hojtar "Stanna! STANNA!". Men bry dig inte om dem. Fortsätt i lugn och ro att städa upp nere på durken de få sekunder du har på dig. Är ankarlinans längd den rätta så kommer det att gå vägen.

Någon meter före kollisionen spänns ankarlinan och båten bromsas mjukt in och stannar en hårsmån från hindret. Res dig upp och säg "Oj då!" inför åsynen av den blockerade utfarten och stäng av motorn. Fjädrande glider båten tillbaka en bit och blir liggande utan en skråma. Lyssna på publiken nu. Lyssna och njut av den kollektiva lättnandens suck som klingar ut som ett eko mellan Södermalms och Gamla Stans husfasader. Du har gett dem allt.

När sedan Östersjön på nytt ligger öppen och välkomnande, hivar du upp ankaret, och styr – utan missöden (publiken har fått nog) – ut på salta böljor. Njut av att ännu en gång ha haft den stora äran att uppträda på Stockholms populäraste friluftsteater.

Alla i den lilla byn sprang med faslig fart. Svetten lackade och dammet yrde i den torra högsommarvärmen. Spannar, pytsar och alla tänkbara kärl att hämta vatten i skramlade i händerna på de uppskärrade byborna. Det hände att de sprang på varandra och ibland hördes ljudet av lerkrus som gick i tusen bitar.

Ner till sjön, dit färden gick, var det flera hundra meter. Det var långt, särskilt nu när det var bråttom. Vid sjön fylldes kärlen innan de mödosamt kånkades upp till byn igen. Byn vars hus var byggda av trä och halm.

Trä och halm brinner bra – alldeles för bra. Elden nöjde sig inte med att förtära ett hus utan fortsatte med till synes omättad hunger till de intilliggande. Understödd av den kvalmiga eftermiddagssolen hade den nu satt tre av byns sexton hus i brand.

Byinvånarna slungade vattnet ur sina kärl på de hus runt omkring som inte antänts. Att försöka rädda de som redan brann var lönlöst. Det hade de lärt sig den gång sju hus brann ner till grunden. En dyrköpt lärdom. Nu begränsade man istället eldens möjlighet att sprida sig. Alla ställde upp. Resurserna var små men viljan stor.

När kvällen nalkades hade elden slukat fyra hus, men hade nu inget torrt virke i sin närhet att fortsätta sin förödelse i. Lågorna hade minskat i styrka och röken hade tagit överhanden. Elden var under kontroll. Byborna tog det lugnare. Många ägnade sig nu istället åt att ordna inkvartering åt dem vars hus och hem inte längre fanns.

Slutligen återstod bara en pyrande massa av lågornas rov – en eldfinal som hölls under uppsikt av ett par män, de enda som var kvar på platsen förutom några barn som nyfiket betraktade det glödande färgspelet. Då och då kastade männen en pyts vatten på något ställe som tycktes pyra mer än nödvändigt. Glöden protesterade med ett ilsket fräsande och tätnad rök. Barnen pekade och skrattade hånfullt.

Ja, elden var nu dödsdömd. Dödsdömd för den här gången. För tredje gången på sex år.

Morgonen därpå var många tidigt på benen för att beskåda de ödelagda husen. Eller kanske snarare för att prata om det hemska som hänt. Prata om hur det kunde hända. Prata om ifall någon sett något mystiskt innan det började brinna. Prata om vem som tuttat på – för någon måste ju ha gjort det. Någon skyldig måste det finnas!

Efter de två tidigare bränderna hade man kommit fram till att det nog varit draken som satt husen i brand. Ett förskräckligt ondskefullt djur som sprutade eld genom sina näsborrar.

Även nu fördes draken på tal. Och, minsann, visst var det någon som sett ett stort och märkligt djur i skogsbrynet vid utkanten av byn igår? Jodå, det var det bestämt. Det var förstås draken! Den hätska stämningen steg. Allt fler sade sig ha sett draken. Ja, ända framme vid husen hade den varit synlig då det brann!

Saken var klar: Draken var den skyldige! Den skulle letas upp och förintas en gång för alla. Fyllda av hämndbegär bestämde de sig för att gå skallgång genom skogen.

Så många som möjligt av byns vuxna samlades strax utanför byn, ett trettiotal blev de. Det fanns inga jägare i byn, man höll sig med boskap, så några jaktredskap hade de inte. Istället försåg de sig med gärdsgårdsstörar, järnspett och ryggsäckar fyllda med stenar att kasta.

Men det gällde att lägga band på sig, några tillhyggen skulle inte användas förrän draken var funnen. Man skulle smygande överrumpla den först. Den skulle inte få en chans att komma undan!

De delade upp sig med tio stegs mellanrum till ett brett led. Som en jättestor kratta gick de sedan mot skogen för att finna och förgöra draken.

I byn fanns en hel del barn. Ett av dem var tioårige Johan, son till byns smed. Han betraktades som en egensinnig unge. Egensinnig, för att han var tystlåten och hellre lekte själv än med andra barn. Skogen var hans lekplats och lekkamrat. Där kände han till varje sten, snår och träd. Där trivdes han. Och där var han nu – ovetandes om vilka planer som smitts och satts i verket i byn.

Johan hade på sina ensamma skogsvandringar ibland råkat på en del djur. Vanligtvis räv, rådjur, hare och en och annan älg. Skygga var de allihop. Vid minsta ljud från Johan hade de redan på avstånd försvunnit ur hans åsyn. Utom ett djur.

Det var förra sommaren. Johan hade legat i en glänta långt in i skogen och tittat upp på ett par molntussar som långsamt seglade fram på det blå himmelshavet. Allt var stilla och fridfullt. Han njöt. Det enda ljud som kunde höras var fåglarnas sång och den svaga vindens sus i några björkar, då stillheten plötsligt bröts av ett knakande ljud från skogen. Det lät som om en kraftig gren brutits av. Sedan åter stillhet. Johan rullade över på mage och låg länge och spejade mot skogen utan att upptäcka något. Men så, något rörde sig i skogsbrynet. Något stort och grönt! Johan hajade till inför det okända. Pulsen steg. Han kunde urskilja ett djur. Det tog några försiktiga steg ut ur skogen, stannade upp, vädrade och inspekterade noga gläntan det stod inför.

"Vilket konstigt djur!" tänkte Johan. Något liknande hade han aldrig sett. Det påminde lite om en häst men var dubbelt så stort och långsmalare. Och grönt! Benen var så korta att underkroppen tycktes släpa i marken. Eller hukade det sig bara? Smög fram?

Djuret hade fått syn på Johan och började långsamt gå mot honom. Kanske borde Johan ha blivit rädd nu, men det blev han inte. Det märkliga djuret utstrålade en förunderlig harmoni. En harmoni helt i samklang med den fridfullhet Johan nyss legat inbäddad i – och nu återfick. Inget att bli rädd för precis.

Djuret kom allt närmare. På någon meters avstånd lade det sig ner och betraktade Johan. Dess ögon var stora och nyfiket glada.

På nära håll kunde Johan nu se att djuret var helt klätt i mossa, en tät djupgrön mossa. Som ett djur hämtat ur en saga. Men djuret var verkligt, mycket verkligare än både de människor och vanliga djur Johan tidigare träffat. Det kändes i samförståndet när deras blickar möttes. En omedelbar kontakt befriad från krav på betänketid. De befann sig bägge i sitt rätta element – naturen – och njöt av styrkan i att uppleva den tillsammans.

Så hade deras första möte varit. Sedan dess hade de träffats flera gånger i skogen. Det mossbeklädda djuret hade givetvis fått namnet Mosse.

Första gången Johan fått rida på Mosse, hade han varit orolig för att det skulle lossa tuvor av mossan. Men mossan satt fast som om den vore en riktig päls, en päls med den fantastiska egenskapen att vara ett perfekt kamouflage i en skog. Mosse kunde lägga sig ner nästan var som helst, och ingen som gick förbi skulle se annat än mossbevuxen liten kulle.

I skallgångskedjan hade man snabbt upptäckt hur svårframkomlig skogen var. Det var rejält kuperat, snårigt och stenigt, och ingen hade någon vana att ta sig fram där, annat än vid kortare utflykter för att samla ved eller plocka bär eller svamp. De otympliga och tunga tillhyggen de bar gjorde inte saken bättre.

Och efter två resultatlösa timmar i den mödosamma terrängen, gick det inte längre att hålla ihop skallgångskedjan till den effektiva jättekratta det var tänkt. I takt med att orken sinade undvek man allt fler hinder. Bergknallar, rösen, små kullar rundades istället för att bestigas som det var sagt. Dessutom hade flera nu gett upp och var på väg tillbaka mot byn. Krattan krympte.

Efter ytterligare några timmar återstod endast åtta män. Missmodet steg – ännu ingen drake! De var för trötta för att ta sig fram tyst. Det stånkades och hostades, någon snubblade och gav ifrån sig ett högljutt "aj!", kvistar knäcktes, markboende fåglar skrämdes upp och flaxade iväg med smällande vingslag. Vanmäktigt kunde männen skönja större djur som tog till flykten långt bortom deras räckhåll.

De insåg att de inte längre kunde smyga fram. Men varför skulle man behöva smyga sig på ett djur som sprutar eld!, resonerade de plötsligt. Det kan väl inte ha något behov av att fly vid minsta ljud? Nej, en drake behöver inte vara skygg – en drake kan man överrumpla utan att tassa fram.

Sagt och gjort, de ändrade taktik. För varje steg de tog körde de nu ner sina spett och gärdsgårdsstörar i allt som kunde tänkas dölja en gömmande drake. I tuvor, urgröpta stubbar, buskage, mossiga kullar. De kastade stenar in i bergsskrevor och andra håligheter. Den nya aggressiva och smått desperata taktiken väckte en blodtörst som dämpade missmodet och gav förnyade krafter.

Johan befann sig nu i den glänta långt in i skogen där han första gången mött Mosse. Troligen bodde och levde Mosse här omkring, för ville Johan träffa honom så behövde han bara visa sig i gläntan så dröjde det inte länge förrän Mosse dök upp. Men nu sågs han inte till, trots att Johan väntat ganska länge.

"Han kanske ligger och svalkar sig i en sjö, det är ju ganska varmt idag" tänkte Johan för att mota en begynnande oro. Han drog sig till minnes en het dag sommaren innan. Mosse och han hade begett sig till en tjärn med kristallklart vatten för att svalka sig. Då hade Mosse sugit i sig enorma mängder vatten som han sprutade ut genom sina näsborrar rakt upp i luften till en stor vattenkaskad som regnade ner som en dusch över dem bägge. Det var härligt svalkande i värmen.

Men oftast gjorde de inget speciellt tillsammans. De bara var där i skogen. Den ordlösa gemenskap Johan och Mosse kände i skogen – med skogen – hade blivit något av det värdefullaste Johan hade i livet.

Skallgångskedjan var nu inte längre någon skallgångskedja. Endast fem utmattade män kvarstod. De var inte långt ifrån gläntan där Johan befann sig när de plötsligt stannade upp. Alla stod knäpptysta. Något stort hade rört sig en bit framför dem. Något stort och grönt på marken. Var det draken?! Hade de äntligen hittat den? Spända, och utan att tänka på det, återtog de sin gamla taktik och smög fram. Med små vaksamma steg tog de sig långsamt närmare. Det såg ut som en mossbevuxen kulle! Hade den verkligen rört sig?

Jo! Den rörde sig! Långsamt och nästan omärkligt upp och ner som om den andades. Draken låg gömd under mossan! Männen insåg att nu var det allvar. Hämndlystnaden ersattes av rädsla och obeslutsamhet. Hemska tankar vällde fram. Skulle de hinna döda draken innan den gick till motattack? Innan den förvandlade dem till brinnande facklor? De var ju bara fem man kvar nu! Hur stor var besten egentligen – hur mycket dolde sig där under mossan! Männen blev stående med sina stridshämmande tankar.

"Men det är ju inte speciellt varmt idag!" for det genom Johans huvud. Han kunde inte längre hålla ifrån sig oron. Var var Mosse någonstans! Johan hade aldrig behövt ropa på honom, men nu gjorde han det.
– Mosse! MOSSE!

Kullen rörde sig med ett ryck framför männen. Skräckslagna tog de några steg tillbaka. Mosse reste sig i hela sin storlek och såg förvånat på den skrämda skaran människor. Och männen stirrade på det märkliga djuret. På draken!

Smeden, en av de kvarvarande fem, hade känt igen sin sons röst. Den kom från nära håll! Beskyddarinstinkten vällde ut i varje muskel i hans kropp. Rädslan gav vika. Han spände blicken i draken samtidigt som han försiktigt försåg sig med stenar ur sin ryggsäck. De andra männen tog det som ett tecken till anfall och höjde sina spett och störar riktade mot draken.

Johans oro steg. Inte ett spår av Mosse trots hans rop och långa väntan. Hade det hänt honom något? Något allvarligt? Skulle han aldrig mer få träffa sin bäste vän? Han kände tårarna komma.

Mosse ser den ursinniga ondskan i männens ögon. En förgörande kraft som hotar hans liv! På ren instinkt tar han till en förmåga han bara behövt använda en gång tidigare – en sista utväg för att snabbt rädda sitt liv. Förra gången det hänt, var också efter att han vilat och rest sig upp. Då hade han överraskat tre stora älgar på nära håll. Mosse hade blivit snopen och älgarna rädda. Först hade de bara stått skrämda och stirrat på honom. Sedan hade de långsamt sänkt sina huvuden och riktat sina mäktiga horn mot honom. I deras blickar hade Mosse sett rädslan förvandlas till beslutsam vrede. De började frusta. De var ett dödshot!

Nu gör Mosse som han gjorde då. Han tar först ett djupt andetag – fyller sina stora lungor så kraftfullt och snabbt att det dånar. Han håller andan någon sekund. Männen står paralyserade – som stenstoder med höjda vapen. Sedan rister det till i Mosse och han fäller ut sina enorma vingar och för dem upp och ner allt snabbare tills han lyfter från marken och stiger rakt upp mot skyn. Kottar, kvistar, barr, löv yr omkring i det kraftiga draget från vingslagen. Små träd bågnar. Männen sveps till marken.

Johan hör oljudet från skogen och får syn på något som kommer flygande ovanför skogsranden. Det ser bekant ut.

– Det är ju Mosse! skriker han storögt för sig själv och vinkar och viftar allt vad han orkar.
– Mosse Mosse, kan du flyga!?

Johan visste inte ens att han hade vingar.

Mosse glidflyger neråt i en vid spiral i gläntan och landar en bit ifrån Johan. Gråtande av lättnad att återse sin vän springer Johan honom till mötes. Men Mosse ser inte glad ut – han är andfådd och nickar upprört mot skogen.

I skogen är smeden den förste som kvicknar till efter chocken. Hans tankar går genast till Johan. Han kommer snabbt på benen och springer omtumlad mot gläntan därifrån han hört Johans rop. Förskräckt får han syn på sin son tillsammans med draken ute i gläntan.

– Akta dig Johan! Akta dig! Den sprutar eld! vrålar han samtidigt som han kommer på att både spett, stenar och störar blivit kvar uppe i skogen.

Motvilligt stannar han upp och blir stående i skogsbrynet.

– AKTA DIG! skriker han igen.
– Va!? ropar Johan förvånad.

Vad hade det tagit åt hans pappa? Vad gjorde han så här långt in i skogen? Varför var han så uppjagad? Och varför var Mosse upprörd?

– Vad sa du? "sprutar eld..."? ropar Johan undrande.
– Ja, det där djuret är en farlig drake! Den sprutar eld genom sina näsborrar! Det var den som satte eld på vår by! Akta dig! Gå därifrån! skriker pappan.

Johan börjar förstå. Han hade hört att det pratats om ett eldsprutande monster – en drake – efter att det brunnit i byn. Hans pappa trodde att Mosse var det monstret!

– Näe, pappa, det är ingen fara! Det här är Mosse – världens snällaste! Han är min vän! ropar Johan lugnande tillbaks, och klappar vänskapligt Mosse för att övertyga sin pappa.
– Han skulle aldrig göra någon illa!

Pappan kommer långsamt till sans inför det han hör och ser. Aningen förvånad känner han att han faktiskt kan lita på vad Johan säger – hans egensinnige son – "skogstrollet", som han skämtsamt kallat honom ibland. Johan kunde skogen utan och innan, och säger han att det där djuret är ofarligt, så är det så. Han känner spänningarna släppa i kroppen och tröttheten komma. En befriande trötthet.

– Vad bra... ropar han lugnad till Johan, vad bra att draken är snäll!
– Ja, kom hit och träffa Mosse så får du se själv, ropar Johan.
– Jag kommer strax, jag ska bara ta igen mig en liten stund, svarar pappan.

Mosse förstår inte orden som svischar fram och tillbaks över gläntan. Men han förstår kroppsspråk, tonfall och blickar, så han känner att den livshotande stämningen han nyss flytt ifrån är försvunnen. "Ord kan trolla bort vrede" tänker han lättad.

Pappan slår sig ner på en sten och börjar lägga ihop ett plus ett: Hade draken sprutat eld när männen stod redo att döda den? Nej! Istället hade den fredligt retirerat, om än på ett lite väl blåsigt sätt. Fanns det överhuvud taget djur som sprutar eld? Nej, då hade varje smed haft en tam drake i sin smedja, tänker han och skrattar till. Ser draken hotfull ut där den står bredvid Johan? Nej, det är två vänner han ser.

Pappan ler alltmer lättad. Han tittar på sin son och fylls av en kärleksfull ömhet "Du är den bäste av grabbar du!" tänker han.

Johan försöker lösa gåtan med Mosses flygförmåga. Varför hade han inte ens sett att Mosse hade vingar? Han trevar och känner sig för utefter Mosses stora kropp. Jo, nog hade han vingar allt! Nära undersidan av kroppen kan Johan känna en lång vingkant ända från halsens slut till bakbenen, väl infälld och dold. Och några avslöjande stjärtfjädrar som fåglar brukar ha, hade inte Mosse. Den yviga mosspälsen gjorde resten – ingen kunde se att Mosse hade vingar.

Nu var de övriga männen på benen. Fortfarande skärrade samlar de ihop sina vapen och går mot gläntan. Häpna får de se smeden lugnt sittande på en sten och titta ut mot gläntan där hans son står tillsammans med draken! Förbryllande! Men smedens lugn får dem att slappna av – en aning.

– Vad är det som händer?!" frågar de utan att ta blicken ifrån draken.

De håller sina störar och spett i fasta grepp.

– Ni kan släppa de där tillhyggena nu, säger smeden med ett avspänt tonfall, och slå er ner.

De tvekar en stund, men sätter sig sedan – utan att släppa sina vapen.

– Tror ni att det finns djur som kan spruta eld? frågar smeden lugnt.

Ingen svarar. Ögonbryn höjs. Blickar utväxlas. De tittar ut mot gläntan och förvånas över det allt annat än hotfulla de ser.

– Fundera på det, fortsätter han, fundera på vilka villfarelser en grupp uppjagade människor kan tuta i varandra. Fundera på vilket hat de kan piska upp. Och missrikta! Fundera sedan på vad vi har gjort idag...

Smeden ser på männen. De är fortfarande tysta, men han anar redan ett förstående leende på någons läppar. Han ser hur deras grepp om vapnen mjuknar – hur deras uppsyn och kroppar blir mindre spända. De sjunker liksom ihop, och han känner igen känslan han själv nyss hade – när den befriande tröttheten kom. Undan för undan släpper männen sina vapen.

– Nu ska jag krama om min son och träffa hans gode vän, Mosse, säger han.

Han reser sig upp och går leende ut i gläntan – på trötta ben men med lätta steg.